Det är många, väldigt många som har blivit lurade på sina pengar, bla jag, men jag får det inte ihop riktigt varför skulle det var mitt eget fel? Kanske på det sättet att man förlitade på sin käresta och Hon kunde inte hantera det utan det blev som det brukar , lätt tjänade pengar försvinner också lätt. Ger man allt på guldtallrik, värden för miljoner bath för en som kanske har ägt en 20 THB sedel innan är det liksom naturlig att moppen börjar glida. Annat som jag kunde ha gjort hade varit att utesluta helt och hållet från ekonomin men det är liksom inte mitt stil och det strider mot mina värden om ett familjeliv.
Men är vi mycket bättre med det här att loosa face? Hur många är det som vågar komma ut om att man blivit blåst? Tror inte att det finns många som gör det. Hellre låtsas man att det regnar och drar sig ur gemenskapen och kryper under filten för att suga tummen och tycker synd om sig själv. Efter ett tag när besvikelsen ändrats till bitterhet kommer man ut med en obehandlat problem och blir en sur gammal gubbe med negativ synsätt på livet i hellhet. För mig har det nu gått ca tre år sedan när sanningen kastades framför mina ögon, och genom öppet tala om saken med mina polare börjar jag nu känna att jag kommit någonlunda över saken. Har försökt behålla positivt tänkade om Thaibrudar men får nog erkänna att det har jag inte lyckats alltid. Men idag är det lätt med pengar, ska man blåsa mig får man göra det ett visst datum per månad, när pensionen kommer till kontot, för dagen efter finns det inget att blåsa av. Vilken jävla tur har jag att jag har en vänkrets som jag kan lita på i såna saker, de orkar lyssna på mitt knäll och ibland får jag vara lysnande part och på det sättet betala av mitt skuld till livet. Ha det bra och bli inte bittra, utan besvikelse och annat kan man överleva men bitterheten är betydlig svårare att bli av,, och den käkar upp en innifrån. Se syö miestä .
.jpg.9686f2783c7500b10d73d542a773ad69.jpg)
.jpg.ba16df50675cccfe8815c02fa78779c4.jpg)
