I förrgår så skulle jag och två Thailändska vänner besöka ön Kho Kham.
Den skulle vara något utöver det vanliga, och den får endast besökas på helger.
Något så skddsvärt måste man ju bara besöka, tänk att få se något orört!
Jag bliv liiite misstänksam redan i hamnen när busslast efter busslast anlände med tjattrande människor och en skog av selfiepinnar.
Hur skulle jag kunna uppleva något orört tillsammans med alla dom?
Vi fick kliva på en stor båt som i vanlig ordning inte låg still mot kaj. Vad har de emot landgångar?
Sedan startade resan ut mot paradisön.
Båtlass på båtlass gav sig iväg. Hälften av oss fick stå eller sitta direkt på durken.
Det var överlastade båtar som spydde ut fet svart rök på sin färd mot detta skyddsvärda område.
Vi ankrade upp en bit utanför ön och väntade på mindre båtar som skulle ta oss i land.
Solen sken, vattnet var kristallklart, och ön såg faktiskt riktigt inbjudande ut, grön och fin, men även med lite dramatiska klippor.
Det visade sig att det var ganska stor skillnad på båten som hämtade upp oss och den vi befann oss på.
Vi fick liksom hängande söka stöd för fötterna mot en av de bildäck som hängde efter båtsidan. Sedan hoppa därifrån ner i den lilla båten.
Det var en bra bit och förstår ärligt talat inte hur alla klarade det.
Vad är det för fel stegar eller andra liknande nymodigheter?
En tanke som slog mig när jag satt där i båten fick mig att rycka till, och skräcken smög sig på.
Hade de möjligen tänkt sig att vi skulle åka tillbaka med samma båt?
Vi kom i land och ön var fin men kanske lite svår att uppskatta när tusentals andra sprang omkring där bland stånd som sålde snorklar och sånt.
Nåväl, vi simmade, vandrade runt ön, fotograferade och försökte sola lite. Mina Thai vänner envisades givetvis med att befinna sig i skuggan.
Till slut blev det dags för hemfärd och jag skulle få svar på frågan som gnagt bak i huvetet på mig under hela övistelsen.
Skulle jag behöva klättra på bildäck efter en fartygssida?
Jodå, mycket ricktigt! Där låg samma båt som vi kommit dit med. Men hur fan tänker dom?
Jag tittade oroligt på det där bildäcket och var säker på att det skulle bli svårt. Jag menar, jag fyller 60 nästa vår.
Sedan så fans det några som faktiskt var äldre än mig, men framför allt lite mer oformliga om man säger.
Några ungommar lyckades med konststycket, men hade tydligen så pass mycket problem att t.o.m. arrangören insåg det hopplösa i företaget.
De tre ungdomar som lyckats ta sig upp fick hoppa tillbaka, och så väntade vi på en mindre båt.
Är det inte märkligt att en sjöfartsnation som Thailand inte tänker längre när det gäller säkerheten till havs?
