Jag tror att det ligger mycket i att barn gör inte som man säger utan som man gör.
En exemplarisk förälder som VISAR (föregår som ett gott exempel) barn vad som är rätt och fel är nog det mest optimala.
Hur man senare tillrättavisar ett barn som gör eller gjort fel beror nog till stor del på omständigheterna.
Ex. har barnet knuffat ned ett påklätt syskon i vattnet från t.ex en brygga kan det nog vara lämpligt att den som knuffat får samma upplevelse.
Slår barnet sönder ett fönster bör han/hon åtgärda skadan i den mån det finns möjlighet
Häller barnet ut sin frukostmjölk på bordet och golvet i ren frustration bör hon/hon själv också torka upp allt, spelar ingen roll hur förbannad ungen än är.
På samma sätt som föräldrarna beivrar varje dumhet måste föräldrarna självklart berömma och premiera allt det goda barnet gör.
Ett barn med självkänsla och självsäkerhet går det lättare för och kommer oftast långt i livet.