Arbetssemester

Nja, i det här läget hade jag kunnat välja mellan att sitta hemma i det snöiga Sverige och jobba via datorn med offerter, fakturor, bokföring och färdigställande av en del skriv och bildprojekt och sedan åkt till Bangkok i mitten på januari för vidare transport till Manila-men nu valde jag att sitta och göra detta i min lägenhet i Bangkok istället plus att vi hade en del andra projekt att få igång i Bangkok som jag ville närvara vid. Det har gått bra så vi firade det igår, var inte hemma förrän 03:30....

Har jobbat ganska mycket de tre senaste dagarna men nu ska jag hålla helg-tror jag-för att sedan på måndag åka iväg till en sadelmakare med min MC-sadel för lite reparation.

Kan bara företaget som levererar WIFI till min condo få ordning på sina prylar så att det är stabilt i mer än 3 minuter så kommer det mer bilder...

alltså ena halvan av kroppen och hjärnan semestrar medan den andra jobbar

eller kanske man aldrig jobbar helt som egen företagare. 

Jag kan ju inte svara för andra. Men man jobbar nog generellt mer som egen företagare. Fördelen är ju att man ofta kan välja när och med vad man jobbar med.

Man ska nog vara ganska speciell för att lyckas som företagare. Då det inte funkar helt att stänga av när man är "ledig".

I mitt fall tycker jag ju att dom flesta av mina arbetsuppgifter är kul. Därför känns det inte så betungande att "jobba" när jag är ledig.

Men jag sitter ju i den positionen att jag kan göra lite som jag har lust, då jag har anställda. Just nu åker jag ut själv och spolar upp avlopp med nya spolbilen. Vilket är ganska kul efter att bara varit kontorsråtta i flera år. Likväl som jag får inträda enbart chefs rollen när jag är i Thailand och har kontakt med dom Thailändska rörisarna.

Skickat från min SM-N910F via Tapatalk

Nu verkar det som om WIFI leverantören fått ordning på grejorna och internet är relativt stabilt i lägenheten.

Väl på plats så var det gott att sova en stund sedan fixa lite sådana saker som måste fixas-det första var en plomb som bestämde sig för att lossna på vägen hit, dum som jag var så ringde jag ju mitt försäkringsbolag men de hävdade ju att jag inte kunde få ersättning via dem då jag ju de facto hade tappat plomben i Sverige-att jag sedan skulle vara borta 3 månader hade ingen effekt. Så iväg till Samitiveij på 49:an fick en tid 20 minuter efter att jag kom dit, 20 minuter senare var en ny plomb på plats och det kostade 2290 battingar, en tredjedel av vad självrisken hade varit.

Det fick ju firas, men ta det lite lugnt med ätandet så jag inledde med lite sallad-vill ju hålla mig någorlunda hälsosam nuförtiden-har även noterat att det finns sådana här salladsplockbarer på Foodland nuförtiden där man plockar vad man vill ha och sedan betalar efter vikten-kanon tycker jag! Men denna är från Aussie pub där jag träffade en annan numera FD MPR profil och vi diskuterade lite om jobb, Bangkok, Sverige i allmänhet, lite gamla och nuvarande MPR profiler och hade det allmänt soft. Vi fortsatte ner  Sukhumvit men nådde aldrig Soi 4 då vi båda är ansvarstagande profiler som aldrig skulle kunna tänka oss att sätta vår fot där..

Fast det blev ju ett par sådana här...

Sen efter att vi skiljts åt blev det ett gäng sådana här också...

En  tung morgon senare knackade det på dörren vid 10-tiden, det var tre man som skulle fixa AC´n. När jag kom på plats så startade AC´n men den kylde inte. Någon grunka fick de byta och 2500 battingar kostade det som min landlady sade att jag fick dra på nästa månads hyra.

Sen ut och jobba, behöver ju få delar av en MC sadel omklädda och det var i princip enda anledningen varför jag släpat med mig en extra väska-för att få plats med dessa

Samt den lilla sissybar kudden.

Hade fått ett namn på en kille som jobbade på det här stället längs med Rama 9 som kunde fixa detta men väl på plats så fanns han inte där och jag misstänker att han jobbat lite för mycket "bredvid" med att reparera kundernas grejor istället för att sälja nya delar så då fick han gå.

Är det detta som är "Harley Parking Only" eller?

Fick engagera min messenger istället och han hittade en kille som kunde klä om sadlarna för 2000 battingar inklusive material och transport-får se hur det blir nästa vecka?

Sen på kvällen var det ut och träffa den här gamla profilen...

Träffade även en gammal flamma där som jag för en herrans massa år hade en relation med, jobbar numera på en exklusiv Japansk restaurang-Konichi-wa!

Nu är det mer arbete på gång, ska fixa en mikrofon till kameran på MBK, så på återseende här i tråden!

Kul att träffas senast. Blev ju inget i helgen, men snart borde vi ses igen.

Instämmer, ska eventuellt till KL några dagar nästa vecka men sen är jag "game" igen för en utekväll...

Juletid i Bangkok, man kommer inte undan tomtar och diverse mer eller minera smakfulla juldekorationer-fast temperaturmässigt är det ganska skönt väder under denna tid. Var på väg till Soi 11 för ett litet affärsmöte med middag på Tapas café och när jag kom upp ur MRT stationen så var detta spektakel på gång utanför Terminal 21.

Tapas cafe ligger på en liten bakgata som löper paralellt med Soi 11, man vänder in vis Cheap Charlies och sedan ligger det en bit in på gatan-helt okej mat där faktiskt och det ligger lite andra ställen där också som Charley Browns och Kai. 

Fast utsikten lämnar väl en del övrigt att önska...

Sen maten och mötet åkte jag vidare till Australian pub för att träffa en gammal kompis över några öl och snacka lite skit om ditten och datten, hyfsat lugn dag på soi 11.

Det var en tisdag kväll så Lee Shamrock underhöll och såg till att publiken höll igång-är ni i Hua Hin idag den 2 januari så spelar han på Father Teds där, just saying...

Jag är en ganska dålig kvällstidningsjournalist-mestadels för att jag har noll koll på kändisar och om jag mot förmodan skulle känna igen dem så skiter jag i dem - det här ska enligt en av mina kvinnliga bekanta som är väl familjär med svenska kändisar vara Laila Bagge.

Hon är tydligen domare i idol i Sverige - något jag skiter i och bilden är egentligen inte på henne utan på en annan tjej men nu är den uppförstorad eftersom min kändis kunnande bekant fick syn på den på min skärm.

Efter att hon granskat mina bilder från den kvällen noggrant så hittade hon den här bilden som enligt henne är Laila och hennes boytoy Korosh? Vad vet jag?

Kan minnas att jag gick förbi dem när jag skulle på dass och de pratade inte Svenska iallafall? Hmm, där missade jag min karriär som papparazzi...

Nåja, skiit i det - kändisar eller inte - själv har jag jobb att göra och väskan är packad för en snabb affärsresa till ett grannland och en huvudstad jag inte besökt på en 5-6 år. Mer om det i nästa inlägg!

Det var dags att bege sig till Malaysia och Kuala Lumpur för att förhandla om ett bokprojekt, hade bokat ett möte med presentation av projektet den 29 december. Bokade biljetten på Momondo och hittade en R/T biljett BKK-KUL för 6800 battingar. Det visade sig att jag skulle flyga med Ethiopian Airlines.

Det var kanske inte den fräschaste Boeing 767-300 som stod parkerad vid gaten...

Med mit vanliga flyt så hade jag ju valt en fönsterplats!

Men utöver det och den aningen irriterande afrikanska "hit" musiken som speades i PA systemet under resan så var det helt okej. Vackra flygvärdinnor, god mat och jag det viktigaste för en del-gratis sprit!

Anlände ganska sent på kvällen och hade först lite J-VM hockey att titta på och sedan en match i SHL-så hotellet fick bära upp en flaska vin till mig!

Bodde på Hilton i Kuala Lumpur-brukar bo antingen där eller på LeMeridien som ligger i samma byggnad just utanför KL Sentral Station där tåget från flygplatsen stannar och de största delen av de allmänna kommunikationsmedlen sammanstrålar-sen har de ett mycket bra poolområde också för att vara ett hotell mitt inne i city!

Den här gången visade det sig att Hilton var billigast så därför bokade jag där-2 nätter kostade 5600 THB inklusive frukost.

Tog taxi till mitt möte på förmiddagen eftersom jag inte visste riktigt var det låg-det visade sig att det låg nära en KTM station så när allt väl var klart bestämde jag mig för att ta tåget tillbaka för lite kvalitetstid vid poolen.

Det visade sig att alla biljettmaskiner var avstängda inför en uppgradering/ändring av biljettsystemet så det var bara att ställa sig i kö och betala i luckan...

Det fanns ingen VIP kö för utlänningar heller.

Nåja, fick min biljett och ställde mig ungefär mitt på perrongen som jag brukar göra i Bangkok då det normalt sett är bäst plats i tåget i mitten, jag noterade inte det här lilla klistermärket på perronggolvet.

Det visar sig att de mittersta 2 vagnarna av totalt 6  vagnar i tågen är avsedda endast för kvinnor och det noterar jag ju inte förrän jag redan klivit på och tittar mig omkring i vagnen-men då är det ju lite sent att kliva av igen...

Nu blev jag inte avkastad av någon utan fick åka med ändå-jag såg väl snäll ut... Fast det är egentligen för jävligt att det skall behövas speciella vagnar i tågen för att kvinnor ska kunna resa i fred. Vet att det finns i Tokyo och Japan men deras tåg är ju legendariskt proppfull och måste vara en dröm för diverse sjuka människor att resa med.

Dagen efter var helt fri till privata äventyr, fick sen utcheckning till 14:00 så passade på att ligga vid poolen, bada och börja läsa Lemmy´s biografi "White Line Fever" igen men sedan var det viktiga saker att sköt-det skulle handlas. Jag skulle ut till ett varuhus på Jalan Cochrane number 2 för att investera i lite fisk...

Beställde en bil via Grab Taxi appen-stoppade i ett Malaysiskt SIm kort i telefonen och sedan var det bara att beställa-lika smidigt som i Bangkok. Fick en väldig pratglad chaufför och han upplyste mig att fiskaffären låg i det som kan betecknas som KL´s red light district, han pekade på en del "arbetande" damer längs med vägen och jag slängde snabbt upp kameran för att få lite bilder. Mestadels kinesiskor sade han, kostar mellan 50-100 ringgit för en "snabbis" och då är det inte fotomodeller som avses...

Där inne står de och väntar på .... Bättre tider?

Fiskaffären sälde tydligen även möbler!

Det här är KL´s andra IKEA butik och den öppnade nu i december så det var en liten byggarbetsplats runtom-men den ligger mer centralt än den gamla affären som ligger i Dammansara området.

När väl investeringen var gjord så var det dags att återvända till hotellet och hämta ut väskorna, ta tåget ut till KLIA, checka in och sedan leta sig till loungen

Man funderar ju på om inte Jack Daniels borde ge ut en "Lemmy" selection tillägnad en av deras största kunder?

De är inte speciellt vidskepliga på Ethiopian, fick plats 13C och flög med ET 619 till Bangkok.

Väl framme i Bangkok vid 01 tiden möts man at Thailands berömda organisationsförmåga, totalt 6 bås var öppna för utlänningar och det tog 2 timmar i kö innan man kom igenom-Amazing Thailand!

Väl tillbaka från KL var det dags att fira nyår!

Delar mittt kontor med en restaurang/pizzeria/vinbar och efter att restaurangen stängt så är det fest på parkeingen för personalen. Samt de gäster som är kvar, hade besök av en före detta MPR profil från Jöttelaborg i år och han hade det kul!

Fick ju ta med mig något till personallotteriet - Nej, det var inte Glenmorangien som gick till detta lotteri.

Det spelas thai disco musik och hålls diverse mer eller mindre genomtänkta lekar!

 Det dansas en hel del också.

Mat är en viktig del av alla thaifester.

Ju senare det blir desto mer påstrukna blir personalen...

Glenmorangien tog också slut... Tog mig hemåt vid 5-tiden på morgonen! Mådde som man förtjänade dagen efter...

Tänkte fortsätta med denna tråd, starx efter nyår fick jag tillbaka min MC-sadel som varit hos sadelmakaren, jag lämnade ju över ansvaret hos messengern för att lokalisera en sadelmakare och få jobbet utfört. Fick köpa mer "tyg" då det jag hade med mig från Sverige inte räckte och tänkte nu blir det dyrt..

.

Men det blev inte så pjåkigt tycker jag?

Sissybarkudden blev också bra och totalt kostade det 2000 THB inklusive material, arbete och transport fram och tillbaka. Hyfsat billigt tycker jag!

Så här såg sadeln ut innan.

Sissybarkudden var än mer nött.

Nöjd och belåten var jag och nu var det snart dags för nästa jobbrace, A Thrilla in Manila!

Iväg till Manila och Asean Tourism Forum 2016. Flög business med Thai men det var ett äldre plan så det var faktiskt så att komforten  mellan ARN-BKK var bättre i economy extra än vad det var mellan BKK och MNL i full business. Nåväl, fram kom vi och där stod en välkomstkommité värdig självaste Thailand och tog emot - organisationen på transfersen till de olika hotellen var också thai inspirerad då det sprang runt en massa folk som inte visste någonting..

Kom fram till hotellet Fairmont i Makati runt midnatt  lokal tid och fick minsann ett hörnrum på 8 våningen.

Jag var dock hungrig som en varg och eftersom jag var trött så blev det att beställa en burgare från room service menyn

Men hotellet bjöd på en flaska vin! Vitt vin och hamburgare är väl sådäe men vad fan - gratis är gott!

Dagen efter var det dags att bekanta mig med området, det var alltså här som jag bodde - inte illa alls. Ibland får man något schapp som gränsar till guesthous i kvalité men här fick man ett riktigt bra hotell av arrangörerna

Traskade runt lite i Makatiområdet under dagen och noterade att i princip hela stadens transportsystem bygger på Jeepeneys, studerar man det hela noga så finner man att de alla går enligt olika rutter som oftast är målade längs sidan.

Men det gäller ju att veta lite vilket område man skall till innan man hoppar på en Jeepeney.

Tillbaka till hotellet så var det dags att informera sig om transfertider och liknande under de närmsta dagarna, det fanns ju lite ögongodis vid informations disken att vila ögonen på. En extremt stor fördel med Filippinerna är ju att alla pratar bra engelska. Där lligger Thailand verkligen i lä.

Jag avslutade dagens övningar med lite öl och BBQ vid poolen på hotellet medan solen gick ner över Manila

.

Nästa dag var det slut på friden, då var det dahs att börja arbeta...

Dags att ta sig iväg till mässhallarna för att registrera sig och bekanta sig med området. Bussen från hotellet tog cirka 45 minuter - trafikstockningar av typ Bangkok finns det i Manila också. Gluttade in i utställningshallen och där snickrades det febrilt.

Vägg i vägg med mässhallarna låg "Mall ofasia" och där fick det bli lunch, 13:00 skulle jag åka på en rundtur i Manila, Intramouros och Rizal park bland annat - men den här shopping gallerian var stor, riktogt jävla stor så jag höll knappt på att hinna tillbaks i tid.

Men det gick sådär med bussresan, vi hade poliseskort vilket ju var trevligt men bussfan rasade i en korsning och där fick vi vänta en timme innan de fått fram ersättningsbuss - allt medan polisen frenetiskt dirigerade trafiken.

Nåja, Intramuoros var ganska intressant som de gamla spanska kolonialherrarnas muromgärdade stad, mycket klassisk latinamerikansk arkitektur.

Spanjorerna gjorde ett grundligt jobb med att se till att de gudlösa hedningarna på Filippinierna blev goda katoliker - därav att landet är nerlusat med kyrkor, lite som att man i Thailand asas med till det ena templet efter det andra så gör man samma sak i Manila, men det är kyrkor istället...

Bröllop på gång!

Men det var ingen MPR:are som stod framme vid altaret utan en Pinoy!

En cykel av bambu!

I varenda gathörn hörs musiker och varje asiatiskt hotell med självaktning håller sig med minst ett filipinoband.

Den här killen lirade jazz

Utanför Jose Rizal park stod det ett gäng som lirade Yxylofon (Heter det så?)

Sen var det dags för invigningsceremoni men först en kall san miguel pale pilsen...

Mer såg och dans och faktiskt besök av presidenten - nej, inte Rodrigo Duterte (Han träffade jag redan 2006 i hans hemstad Davao) utan den avgående Benigno "Noynoy" Aquino, som faktiskt var en mycket inspirerande man att lyssna på.

Sen blev det lite AW i en hotellbar innan det var dags att lägga sig - dagen efter var det ju dags att börja jobba "på riktigt" på mässan.

Sen var det dags att börja arbeta.... Men först några bilder till från invigningsceremonin.

Thailand hade lite dansare i foajen, under vissa år på ATF så brukar Thailändska turistbyrån arrangera en så kallade "Late night function" på något hotell eller någon klubb i arrangörsstaden - tyvärr rätt så förutsägbart med katoey dansare från Tiffanys i Pattaya och ljudlig musik samt några krampaktiga tal. Men det brukar vara fritt flöde med dricka så det lockar ju folk ändå.

På scene var det ömsom ensamma talare och ömsom stora dansuppvisningar. Tror detta är Malaysia?

Sen utbröt det normala kaoset när alla skulle hitta sin buss tillbaka till hotellet - jag hade träffat mitt normala "gäng" med folk jag brukar hänga med under ATF och vi valde naturligtvis  lite AW på ett hotell fram tills 2 på natten - ett smart drag när man ska upp klockan 7 på morgonen.

Man mådde som man förtjänade dagen efter och nu var det 12 obligatoriska presskonferenser under 2 dagar som låg framför en alla av mycket varierande kvalité. Jag hade ju tre uppdrag från ATF, i princip samma reportage men på tre olika språk och därmed fick man anpassa reportagen lite efter de olika målgrupperna.

Det här är Singapore om jag inte missminner mig?

Thailands govenor of TAT håller sitt tal.

Statistik, staplar, diagram och allt annat får man sig till livs under dessa press event. Hur spännande som helst

Inne i mässhallarna hade Travex öppnat och jag passade på att smita in där mellan de olika presskonferenserna, efter ATF skulle jag åka till Bohol så det var  dags att uppdater sig lite om den destinationen.

Hade ett par one on one intervjuer bokade och det gällde att passa in tiderna då folket man ska prata med ofta har mer än fullspäckade scheman.

Sen är ju resebranschen i asien mindre än man tror på denna nivån så det är alltid en massa bekanta ansikten som dyker upp och vill hälsa samt uppdatera vad som hänt dem eller deras företag sedan sist. Det är viktigt att underhålla sina kontakter.

Vi hade tröttnat på busskaoset så vi beställde en Taxi via grab taxi appen, vi klämde in oss fyra fullvuxna herrar i denna lilla bil och åkte hem med Antonio  för att förbereda oss på kvällens övningar...

Nästa dag så var det full rulle på mässan igen, fler presskonferenser, fler mödosamt ihopknåpade power point presentationer och fler panelmedlemmar som inte kan prata eller förstå engelska.... Ni förstår? Så vi lämnar det och koncentrerar oss på kvällens övningar, det var ju avslutningsceremoni och den ville man ju inte missa. Den skulle hållas på en klubb nere i det nya yachtområdet. Mina amerikanska kolleger tyckte vi skulle ta en grab taxi dit och fimpa busstransporterna. Bra idé tyckte jag och beställde en bil från Fairmont hotell till det som jag trodde var stället för avslutningsceremonin.

Men när vi väl kom dit så såg det inte ut som en plats där 2000 delegater skulle infinna sig inom 30 minuter?

Hmm, taxi killen insisterade på att det var dit vi skulle och skylten utanför gav honom rätt så vi klev av. Mycket riktigt var vi fel.... Vi skulle vara på ett annat ställe ett par kilometer bort. Hur tar vi oss dit?

Problemet var att stället ännu inte öppnat officiellt och det v ar därför taxin inte hittade dit-

Prutade till oss ett paketrpris med 4 MC taxi dit och det landade på 8 kronor per skaft. Vi är välväxta västerlänningar så att åka 4 på en hade förmodligen inte funkat...

Festen hade ju redan startat när vi kom dit

Tal, rök, dans och ett satans liv var det iallafall.

Men vi hittade iallafall ett ståbord att vila ölen på, Red Horse Extra Strong. Här gällde det att komma ifatt!

Att det skulle dyka upp någon av Filippiniernas stora stjärnor på sånghimelen var ju ganska klart, jag hoppades på Arnel Pineda från Journey men det blev Allan Pineda Lindo, eller alp.de.ap som är hans artistnamn i Black Eyed Peas. I gotta feeling...

Nåväl, bra tryck blev det och Red Horse ölen flödade friskt på bordet.

På tal om nya turistländer, damen här till höger var från Island - det är ju en bit att åka till Manila därifrån.

Festen är slut och det är dags att åka tillbaka till hotellet - vis av missen tidigare tog vi nu bussen och de här trevliga damerna och herrarna såg till att vi kom på rätt buss.

Bagarväckning dagen efter, 0500 skulle bussen lämna hotellet för vidare transport till Manilas flygplats - vilken är en historia för sig i krånglighet. Det finns fyra terminaler men inte ett sätt att transportera sig mellan dessa utan att behöva ge sig ut i Manila trafiken... Nåja, fram kom vi och jag var nästa först på Cebu Pacific planet till Taglibaran.

Solen sken när vi landade, en lite flygplats som egentligen skulle vara ersatt av Panglao International Airport men som så många andra asiatiska byggprojekt så har det blivit försenat. Sista budet är att den ska vara klar senast december 2017.

Naturligtvis möts vi av fler dansare och musik!

Här fick man minsann hämta sina väskor på vagnar utanför planet...

Första stopp var givetvis vid en kyrka - Bohol drabbades av en kraftig jordbävning 2013 och då rasade en del byggnader, bland annat denna kyrka. Men även 222 personer omkom, och nära 1000 personer skadades.

Så kyrkan var fortfarande strömlös, men stearinljus ger ju ett intressant ljus det också.

Delar hade klarat sig helt utan skador.

Biktstolen. Forgive me father for i have sinned...

Nästa stopp var för att beskåda världens minsta apa, Tarsier apan.

Små skygga rackare som är nattaktiva och håller sig långt inne i trädens lövverk under dagtid.

Alltid svårt att få rätt fokus på något långt inne i ett lövverk.

Nu var det dags för lunch och sedan choklad kullarna!

Oj det var inte igår man pinade i sig Red Horse Beer ,efter ca 6 st var man vacker å rik för tillfället förmodligen

1 timme sedan, skrev pontiac:

Oj det var inte igår man pinade i sig Red Horse Beer ,efter ca 6 st var man vacker å rik för tillfället förmodligen

Enda ölen som med fördel serveras i ett glas med isbitar, för god är den inte, men stark...

Mvh. borje222