Nu börjar det dra ihop sig för ett permanet boende i Thailand. Jag jobbar 6-7 dagar/vecka i Sverige från Mars till slutet av September. Mitt liv i Sverige består i stort sett endast av att arbeta in pengar från mitt företag för att kunna leva i Thailand dessa nästkommande 6 månaderna. Min plan var att göra detta tills jag är 60 år. Jag är 56 nu och bävar inför det faktum att behöva köra detta race i 4 år till. Huga! 
Numera när jag är i Sverige så känner jag mig jävligt ensam. Jag har inga barn inom ¨räckhåll¨ längre,vänner och släktingar i övrigt har ju sitt. Man glöms bort för att man är singel och har valt ett ¨annorlunda¨liv. Jag känner att hela min bekantskap här har enbart blivit ansikten man känner igen. Visst,jag känner hela detta lilla samhälle i stort sett,men, något umgänge har vi inte. Det är inte bara deras fel, för själv så kan jag vara så j-a trött på människor efter en hel dag i min butik. Så när kvällen kommer så vill jag vara ifred. Det är tur att det finns whisky och öl. Synd bara att den är så j-a dyr!
Helgerna,efter jag stängt på Lördag klockan 13.00 så slår tomheten,tystnaden till och jag bara längtar till arbetsdag(Måndag) igen. Jag är enormt fiskeintresserad och bor vid ett fiskeeldorado,så det är ju ¨bara¨att fara ut på fiske,tänker man. Jovisst är det så.MEN,det fungerar inte så. Inspirationen är puts väck när man är singel. Förut när jag hade mitt svensk-svenska förhållande så var det inbjudningar hit o dit. Kräftmiddagar,surströmming och det ena med det andra. Vi for och fiskade,plockade bär, svamp.jagade o.s.v. Numera ¨glöms¨man bort,hela tiden. Man är dessutom för stolt för att påtala det hela. (Förutom här på Mpr) 
.
När jag är hemma i Thailand så bryr sig medmänniskorna om mig hela tiden,falanger eller thai,spelar ingen roll,där har jag så många vänner,inte enbart bekanta. En flickvän som är underbar mot mig och som engagerar sig i mig och vårt. Tro fan att man längtar hem! Sverige har enbart blivit min arbetsplats numera. Jag har noll inspiration för något annat här i Sverige nu.
Det känns inte som om jag fixar 4 år till. Jag tror på ett eller två år till. Det är ju sorgligt att det ekonomiska skall styra ens liv som det gör. Jag tror att jag säljer min rörelse om ett par år till och lever av det kapitalet till min pension. Man vill ju leva medans man kan och inte ¨härda¨ut,enbart. Världen är ju inte så stor längre. Med tanke på snabba och hyfsat billiga flygförbindelser och med Skype och internet i övrigt så kan ju kommunikationen fungera med barnen och dom få vänner man har kvar i Sverige,
Min flickvän var och hälsade på mig i våras i ett par månader och fick se en nordsvensk vårvinter med isfiske på röding och harr,plus en oerhört vacker natur runtomkring oss. Fan vad den blir trist när man inte kan dela den med någon. Vänner bjöd in oss på diverse middagar. Svensk/thai-par umgicks vi med rätt ofta. Dom existerar icke för mig längre,dom hör inte av sig alls nu när jag är själv. Tro fan att jag längtar hem till Thailand.
Jag ser fram emot 23:e September då jag lämnar Sverige för nästan 6 månader. Då skall vi titta på en markplätt som vi ämnar bebygga om ett år. Vi kommer att gifta oss i November. Första gången i mitt liv,med flera samboliv på mitt samvete, men aldrig varit gift förr,..Spännande!
Min flickvän lyckades övertala mig till det,fast med ett löfte om att det var helt okay för henne att jag ensam kan resa iväg emellanåt till vänner på Koh Samui,Phukett och i Pattis och Bangkok! Livet kan gestalta sig vackert,så småningom! 
Puss på Er!
