Satt på tunnelbanan idag och gjorde vissa iakttagelser. (Tydligt att jag gör mina omvärldsbetraktelser på tunnelbanan numer...)
Satt där i ett sorl av;
"Asså manba, liksom vi ba, typ fett nice, man lacka ur, banga inte, måste palla, så fett stekig, man dissa, asså...vi bazzar."
Dom använder inte många ord, ungdomarna. Visst, man brukar säga att det var precis likadant när Du var ung. I sådana fall har jag
helt glömt bort det..
Det får en onekligen att känna sig gammal - gammal som gatan.
Man brukar säga att man är så gammal som man känner sig. Detta åsyftar kanske att om man är pigg, kry och alert och dessutom rör på
sig mycket och har äventyrslusta och humor, så är man inte gammal, trots att någon kanske hävdar att man är gammal på pappret.
Spelar åldern kanske ingen roll när man talar om gammal? Är det enbart hur pigg och alert man är i huvudet som räknas?
Idag kan man ju köpa sig ungdom hos plastikkirurgen.
Förr såg man ju upp till de äldre och visade en respekt och hövlighet som jag tror skiljer sig mot hur det ser idag.
Sedan skall man ju inte döma hunden efter håret.
Kikar man på Stockholm maraton så kan man där se tanter som man skulle gått fram till och försökt hjälpa över gatan om man sett dem
på stan. Nu springer vederbörande dubbelt så snabbt som en annan...
Men hur är det egentligen, när man är ung vill man bli äldre och när man är äldre vill man bli ung igen. Människan är tydligen skapt
att aldrig vara riktigt nöjd. ´Gammal man gör så gott han kan´
Blir man "gammal" när man inte längre kan göra saker man kunde göra när man var "ung"..
Så, vad tycker du? Är du gammal eller ung? Vad avgör hur gammal du/man är?
(Och om nu någon skulle vara nyfiken så får jag väl kalla mig 40 plussare.

...men mina skolkompisar har mage, är flintskalliga, ser rent ut sagt dj-kligt gamla ut...