Ja det är en fruktansvärd situation dom lever i. Det gör ont att se och tänka sig in i deras liv, och sen klaga på hur en själv har det i dessa nedgångs tider.

MVH BanFang

jolin

214 inlägg

Medlem sedan 2008

20 dec. 2008#12

Onekligen snäppet värre än de kartongkvarter jag promenerat förbi på Filippinerna. Om inte annat får det en att bli jävligt ödmjuk.

Bra initiativ, och tack för bilderna.

gäst

21 dec. 2008#13

Ja usch och en annan klagar över ont i ryggen.

Tack för att du får en att vakna

GammalDansken

Forumfjant

5,2 tn inlägg

Medlem sedan 2008

21 dec. 2008#14

Att ha förmånen att få besöka Thailand för att hjälpa andra, som icke-turist så att säga,

och samtidigt vara ingift i det Thailändska samhället ger en inblick (och förhoppningsvis insikt) i två kulturer.

Den burmesiska såväl som den thailändska.

Vänner, partners och familj ser till att varje besök får ett annorlunda innehåll än den vanliga bad- och solsemestern.

(Låter mera ädelt än det är - det finns inte tillstymmelsen till badstrand vare sig i Mae Sot eller "hemma" i Pak Chong)

Förmån, säger jag, ingenting har varit sig likt här hemma i Sverige efter det första besöket.

Jätteproblem blir patetiska i jämförelse med de, som miljoner i den här del av världen, har, varenda dag,

det vara sig i Thailand, Burma, Laos eller Cambodia.

"Rimliga utgifter", typ representation i jobbet uppfattar jag nu (antagligen ej med rätta, men jag kan inte hjälpa det)

i många fall som "omåttligt frosseri". En middag här kan föda en annan i en månad där.

OK kanske, att som så många fråga "vad kan jag göra åt det", konstatera "jag kan inte rädda Världen"

eller att "mina pengar går nog enbart till administration" ända till den dagen man upptäcker att det kan

man faktisk. Jag måste inte rädda alla, kan jag hjälpa några stycken är jag nöjd.

Brunnen på tippen grävdes ut för hand och ringar införskaffades och forslades dit för under 500 kr.

Frida och hennes familj stod för det kalaset. En ringa utgift men vilken skillnad för de som nyttjar den.

Pojken på bilden nedan i ett "safehouse" i Mae Sot - en sorts kriscenter för (burmesiska) kvinnor som utsätts för både

det ena och andra i ett arbets- och familjeliv präglat av "överlevnadsstress". En situation som många papperslösa burmesiska

migrantarbetare lever i. Pojken lämnades i huset av mamman för att den nya mannen i hennes liv inte gillade honom nåt vidare.

"Lämnades" är fel ord - kvinnorna i huset valde att ta hand om honom för att den nya mannan slog honom och såg till

att hans egna barn i första hand fick den mat de behövde så det inte blev så mycket över till pojken.

Kan låta brutalt, men med tanke på att den Thailändska säkerhetspolisen närsomhelst kan ta fast antingen mannen eller kvinnan

i razzior på gatan eller i fabriken och utvisa till Burma (om inte det råker finnas 5000 Baht till hands) - och med tanke på att lönen

måste räcka till både mat, hyra och till familjen hemma i Burma som är helt beroende av stödet från de som arbetar i Thailand,

är det kanske inte så konstigt att det urartar ibland.

En hundralapp, ca 500 Baht, varje månad från Sverige är allt som behövs för att säkra hans överlevnad och skolgång.

Vi samlade in på jobbet så nu finns det tillräckligt för honom så han klarar sig de nästa par år. Pengarna överlämnades personligt

till kvinnorna i huset - inte en krona till "administration" :-)

/GD

gäst

16 feb. 2009#15

Hej GammalDansken

Tack för ett fint inlägg som väcker känslor.

Skönt att det finns människor som gör något.

All heder åt dessa.

Visst är det så att ett besök i såna här miljöer förändrar synen på livet, och inte minst blir man ganska irriterad på folk hemma som klagar.

Dom skulle bara veta hur en del har det.

Att komma till Thailand som flykting från deras ärkefiendes land Burma kan inte vara lätt. Det är forfarande många som inte gillar Burma där.

"Dom har ju bränt och skövlat Thailands huvudstäder och använt folket där som slavar."

Detta hör man fortfarande Thailändare säga, och hysa ytterst lite medlidande med dom.

Mvh Isan Lover

Logga in för att svara.