Wille har redan beskrivit den Thailändska animismens (andetrons) roll, här kommer lite komplettering.
Ett andehus har man för att skydda det stora huset från andar, filosofin bakom är den att andehuset skall vara lite finare än boningshuset, så att andarna trivs bättre där. Bygger man ut och renoverar boningshuset så måste man även bygga ut andehuset, annars finns risk att andarna flyttar in igen.
Munkars (bymunkars) officierande vid andeceremonier är något som inte ses med så blida ögon av de mera utbildade och mera lärde munkarna, något som Shangaledningen motvilligt accepterar sker. Allt som inte skadar spridandet av Dhamman är av godo resonerar man. Det är bland annat därför det inte alltid är munkar utan speciella ”andepräster” som officierar vid en ”Petti”, kanske ortens munkar helt enkelt inte vill. Eller så tror uppdragsgivaren att ”andeprästen” är duktigare.
Buddha predikade att efter döden så intar själen en annan kropp, själavandring, alternativt uppnår Nibbana, detta anses ske tämligen omgående. I Thailand har här funnit en passande ”medelväg” mellan Animism och Buddhism. Mellan döden och livet som någonting annat, svävar den dödes ande runt för att hitta en ny kropp att leva vidare i på vägen mot Nibbana. Man har helt enkelt infört ett mellanstadium som ande.
Detta är orsaken till att man i Thailand är måna om att kremera de döda, anden vet inte riktigt var den skall ta vägen om dess gamla kropp fortfarande är intakt.
Utöver döda själar som andar finns andra andar, till exempel byandarna.
I min hustrus hemby i provinsen Loei bor byanden på ett berg utanför byn där han har utsikt ner i dalen där byn ligger. Strax intill går vägen mot Loei, varje gång man passerar skall man tuta och göra Wai för anden.
En gång om året, en dag i maj, flyttar anden ner i byn. Då har man ceremonier i Andetemplet som ligger utanför muren kring det ordinarie Templet. Inga munkar officierar på denna ceremoni det är bara ”andeprästerna”.