Alternativ minnesberättelse

Iskallt. Ljuset så skarpt att det bränner genom benmärgen. Spränger i huvud, sliter i armar, och stramar över bröst; inte en kropssdel är förskonad. Fortsätter blunda och hoppas på att det är ännu en så vanligen återkommande mardröm. Smärtan sköljer in som vågor över en höstplågad Bohusklippa. Det tillhörande, pulserande, illamåendet kommer kanske av att jag sitter i en liten fiskebåt strax utanför dessa klippor. Det är ingen mardröm, men jag vågar inte öppna ögonen. Jag försöker komma ihåg om jag förtjänar mitt tillstånd men jag har inget som helst minne av gårdagen. Inte första gången jag startat en dag utan några minnen av gårdagskvällen och inte första gången jag vaknat med ytterst oförklarliga krämpor men det här är långt utöver vad jag någonsin upplevt. Provade jag till slut? Jag har haft det runt mig i så många år och senaste året närmare än så, men jag har alltid hållet stången, nog den enda värdighet som finns kvar i mig. Fuckade jag upp till slut?

”Sawasdee kaa Khun Fredrik, how are you?”

Med den öppnade dörren väller än mer ljus och ljud över mig och jag kan inte hejda mig längre. Jag lyckas rulla över på sidan och tömmer allt jag kan tänkas ha ätit och druckit det senaste dygnet över det vita glänsade golvet. Varje kvadratmillimeter av min ölfeta och barbleka kropp värker och skälver. Thailändska, jag är alltså fortfarande i Thailand.

”Inga problem Khun Fredrik, jag ropar på en städerska” kvittrar den thailändska rösten på bruten engelska. Jag har varken mod eller förmåga att lyfta huvudet från den gigantiska pölen av spyor. Synen och stanken av mina egna synder resulterar i nya uppstötningar precis när ett par vita skor och blåa byxben uppenbarar sig i mitt högst begränsade synfält. Med den största kraftansamling och viljeansträngning som jag lyckats uppbringa på många månader lyckas jag rulla tillbaka i ryggläge. Flämtande och skälvande, från ansträngning, smärta och ånger, sluter jag mina ögon igen. Tänk. Tänk.

”Khun Fredrik, jag måste sätta in ditt dropp igen. Här, drick lite vatten”.

Att jag inte kan ha slocknat hemma hos en bartjej stod klart när den kvittrande rösten nämnde ”städerska” då jag aldrig har träffat någon bartjej med en städerska, däremot ett par städerskor som moonlightat som bartjejer. Dropp, kan bara vara ett sjukhus. När jag känner fingrar runt min arm så sneglar jag på min arm och sedan uppåt. Ett ytterst tilltalande ansikte med en liten löjlig huvudbonad. Korpsvart hår och elfenbensvita tänder, längre ned varken vågar eller orkar jag rikta min blick. Jag ser att min andra arm, den vänstra, är gipsad och när jag försöker lyfta på överkroppen så kommer jag inte en centimeter innan en smärta värre än något jag tidigare upplevt sätter stopp för min nyfikenhet. Att jag skriker till gör inte smärtan i bröstet mindre. Tänk. Provade jag skiten, satte mig på en motorcykel och fick vad jag förtjänade? Ramlade jag ned från balkongen? Inte min balkong iallafall för ett fall från 26:e våningen ger nog större skador än en bruten arm och några krossade revben.

4 minuter sedan, skrev Atom:

Iskallt. Ljuset så skarpt att det bränner genom benmärgen. Spränger i huvud, sliter i armar, och stramar över bröst; inte en kropssdel är förskonad. Fortsätter blunda och hoppas på att det är ännu en så vanligen återkommande mardröm. Smärtan sköljer in som vågor över en höstplågad Bohusklippa. Det tillhörande, pulserande, illamåendet kommer kanske av att jag sitter i en liten fiskebåt strax utanför dessa klippor. Det är ingen mardröm, men jag vågar inte öppna ögonen. Jag försöker komma ihåg om jag förtjänar mitt tillstånd men jag har inget som helst minne av gårdagen. Inte första gången jag startat en dag utan några minnen av gårdagskvällen och inte första gången jag vaknat med ytterst oförklarliga krämpor men det här är långt utöver vad jag någonsin upplevt. Provade jag till slut? Jag har haft det runt mig i så många år och senaste året närmare än så, men jag har alltid hållet stången, nog den enda värdighet som finns kvar i mig. Fuckade jag upp till slut?

 

”Sawasdee kaa Khun Fredrik, how are you?”

Med den öppnade dörren väller än mer ljus och ljud över mig och jag kan inte hejda mig längre. Jag lyckas rulla över på sidan och tömmer allt jag kan tänkas ha ätit och druckit det senaste dygnet över det vita glänsade golvet. Varje kvadratmillimeter av min ölfeta och barbleka kropp värker och skälver. Thailändska, jag är alltså fortfarande i Thailand.

 

”Inga problem Khun Fredrik, jag ropar på en städerska” kvittrar den thailändska rösten på bruten engelska. Jag har varken mod eller förmåga att lyfta huvudet från den gigantiska pölen av spyor. Synen och stanken av mina egna synder resulterar i nya uppstötningar precis när ett par vita skor och blåa byxben uppenbarar sig i mitt högst begränsade synfält. Med den största kraftansamling och viljeansträngning som jag lyckats uppbringa på många månader lyckas jag rulla tillbaka i ryggläge. Flämtande och skälvande, från ansträngning, smärta och ånger, sluter jag mina ögon igen. Tänk. Tänk.

 

”Khun Fredrik, jag måste sätta in ditt dropp igen. Här, drick lite vatten”.

 

Att jag inte kan ha slocknat hemma hos en bartjej stod klart när den kvittrande rösten nämnde ”städerska” då jag aldrig har träffat någon bartjej med en städerska, däremot ett par städerskor som moonlightat som bartjejer. Dropp, kan bara vara ett sjukhus. När jag känner fingrar runt min arm så sneglar jag på min arm och sedan uppåt. Ett ytterst tilltalande ansikte med en liten löjlig huvudbonad. Korpsvart hår och elfenbensvita tänder, längre ned varken vågar eller orkar jag rikta min blick. Jag ser att min andra arm, den vänstra, är gipsad och när jag försöker lyfta på överkroppen så kommer jag inte en centimeter innan en smärta värre än något jag tidigare upplevt sätter stopp för min nyfikenhet. Att jag skriker till gör inte smärtan i bröstet mindre. Tänk. Provade jag skiten, satte mig på en motorcykel och fick vad jag förtjänade? Ramlade jag ned från balkongen? Inte min balkong iallafall för ett fall från 26:e våningen ger nog större skador än en bruten arm och några krossade revben.

 

Detta är hardcore,jag väntar verkligen på fortsättningen 🧐

Suvarnabhumi. Ett minne från Bangkoks flygplats far genom min sega hjärna; seg från droger, mediciner eller annat? Var jag på flygplatsen igår? Kanske jag inte gjort något dumt trots allt, möjligen var det bara en av alla dessa trafikolyckor som händer i Thailand varje dag och varje timme.

”Doktorn kommer om två timmar, sov lite till Khun Fredrik.” Noterat och accepterat.

Flygplatser, sunkiga barer och än värre hotellrum. En gräsmatta med kända ansikten, mor och far samt samtal jag inte riktigt förstår eller som inte blir färdiga. Skolor, kontor och en prydlig lägenhet och barer fyllda med lättklädda tjejer. Min fru är där men de lättklädda tjejerna är intressantare. Min chef är där men Tequilaflaskan på bardisken drar mer. Jag vet att jag gör fel men jag skiter i det, jag är ändå för bra för dem. Jag sätter på en bartjej medans min fru gråter och jag ber chefen dra åt helvete. Allt snurrar och jag älskar det, allt snurrar och jag är onåbar....

”Good afternoon Fredrik”

Jag rullar över och tömmer min magsäck igen. Blev nog inte alltför mycket fast föda igår, redan nere på gallan.

”Good afternoon Doctor”, oavsett hur sjuk och trött jag är så är jag väl medveten om att det vore en dödssynd att glömma någons titel i Asien i allmänhet och i Thailand i synnerhet och jag antar att jag är tillräckligt nära döden just nu ändå, utan att pröva.

”Jag hörde från sjuksköterska Nok att du var vaken för ett par timmar sedan. Har du fått tillbaka några minnen från i söndags?”

”Vad är det för dag i dag?”

”Tisdag”.

Då har en hel dag försvunnit, drygt. Det har hänt förrut, eller i alla fall nästan, men aldrig helt utan minnen; även om det ibland hade varit önskvärt.

”Tyvärr, Doktor, inga som helst minnen, förutom att jag har en känsla av att ha varit på Suvarnabhumi nyligen. Var är jag och hur hamnade jag här?”

”Du är på sjukhuset Samitivej Srinakarin och du kördes hit av Poh Teck Tung, känner du till dem?”

”Ja, det gör jag.”

Och jag är glad att jag överlevde deras insats tänkte jag tillägga. Poh Teck Tung är en av de större hjälporganisationer som gratis kör skadade, mestadels trafikoffer, till sjukhus. De hade, och har delvis fortfarande, ett dåligt rykte för att vara outbildade ”body snatchers” som kör ett offer till det sjukhus där de får kommission. Den här gången verkar de dock gjort ett bra val då Samitvej är ett av Thailands bästa sjukhus.

”Du kom hit klockan tre på natten till måndag och akutläkaren som undersökte dig skrev en rapport som du nog kan skryta om för dina kompisar på Soi Cowboy”.

Mina kompisar på Soi Cowboy? Verkar som att den gode doktorn redan dömt ut mig som ytterligare en sexpat som flitigt frekventerar Bangkoks Red Light Districts. Men vem kan klandra honom? Vilken respektabel snart medelålders man hittas halvdöd en tidig månagsmorgon i Bangkok? Och dessutom, jag har ju spenderat mer än en alkoholfylld kväll bland go-go danserskor på Soi Cowboy så helt fel har han ju inte. Att jag varit en framgångsrik affärsman, hederlig och gift man kan jag förstå att han inte ser i mig just nu.

”Du har en bruten arm, två brutna revben, tre utslagna tänder, en kraftig hjärnskakning samt blåmärken och brännskador, förmodligen från cigaretter, över hela kroppen,” läser doktorn utan större medlidande.

”Jag tror inte du varit med om en trafikolycka eller ramlat från en balkong som många andra överförfriskade Faranger.”

Farang, ett uttryck jag normalt inte bryr mig så mycket om, till skillnad mot mer lättstötta vithyade utlänningar. Även om uttrycket i sig inte är direkt nedvärderande tycker jag nog att en doktor, förmodligen med västerländsk utbildning, på ett fint privat sjukhus, borde undvika det. Känner dock att jag nog inte är i en position att protestera alltför mycket.

”Jag är tämligen säker på att du blivit utsatt för ett brott. Du hade fortfarande din plånbok på dig och vi var tvungna att gå igenom den för att se om du hade något försäkringskort. Det hade du men det var också allt, inte en sedel och inte ett kort. Jag tror som sagt att du blivit utsatt för ett brott, tämligen grovt dessutom, men jag är ingen polis. Vill du göra en polisanmälan kan jag dock be vår administrativa personal komma hit och prata med dig”.

Polisanmälan? Sedan mitt första besök i Thailand för sex år sedan har jag gjort allt jag kunnat för att undvika polisen och det senaste året har jag haft en ännu bättre anledning att undvika dem så jag tror inte jag ska göra en polisanmälan.

”Jag ska fundera på saken doktor men först vill jag sova lite samt försöka komma ihåg vad som hänt de senaste dagarna”.

Jag försöker somna om för att slippa värken och illamåendet. Den här gången vill det sig inte. Brutna revben, utslagna tänder och brännmärken från cigaretter. Jag kan fortfarande inte erinra mig något från de senaste dagarna men jag kan bara tänka mig en typ av människor som kan tycka att jag förtjänar en sådan behandling. Jag är så jävla trött. På mig själv. Jag hade allt, slängde bort det och fick ännu mer. Jag hade mer än jag behövde men förlorade det igen, nästan helt avsiktligt. Som om själva utmaningen ligger i att börja om för att se om jag kan lyckas igen.

Den här gången blir det svårare, ofantligt mycket svårare. Att de inte tog mitt försäkringskort tyder på att de vill att jag ska överleva och komma ut från sjukhuset igen. Jag har aldrig haft någon dödslängtan, även om säkert en eller annan bekannt från de senaste vilda åren invänder mot det, men jag har alltid älskat livet. Kanske är det mitt allra största problem; jag älskar livet för mycket för att vara nöjd med det jag har och för att låta mig bli fast i något som bara är 99% av vad jag vill. Dödslängtan har alltid vara något helt främmande för mig men här och nu kämpar jag mot tanken att det hade varit enklare om de inte stannat vid några revben. De kommer aldrig låta mig gå och jag kommer aldrig mer gå med på deras affärspropåer. Jag har fler revben men jag har alltid fått en olustkänsla när jag sett en tortyrscen i en film och, ja, jag dör hellre här i sjukhussängen än utsätter mig för deras behandling igen.

Mange, Figge, Julle, till och med Matte; alla är där. Vi spelar fotboll, landhockey och leker röda-vita rosen. Vi springer genom vattenspridare i bostadsområdet, lukten av grillkol och nyklippt gräs. Mange och barndomsgänget blandas med lumparpolare och universitetskompisar men alla känner varandra och jag är i centrum. Jag år åtta år, sexton år och tjugotvå, allt i en salig blandning och vår trädgård känns inte riktigt igen men vem bryr sig; det är sommar och alla är där.

”Good afternoon Khun Fredrik. Mår du bättre?”

”Det var eftermiddag när doktorn var här och du säger att det fortfarande är eftermiddag så jag kan nog inte blivit så mycket bättre.”

Det var menat som ett skämt men jag hör omedelbart att det kom ut väl syrligt och jag kan se på Nok att hon blir ledsen. Att skämta i ett land vars kultur man inte riktigt förstår och på ett språk man själv inte fullt ut behärskar och där mottagaren är långt sämre än så, är dömt att misslyckas. I mitt jobb lärde jag mig detta tidigt och körde bara tråkiga uppenbara skämt som inte kunde missuppfattas. Privat har jag inte varit lika duktig på att praktisera det jag vet. Så har mitt liv varit generellt de senaste fem-tio åren; jag har varit framgångsrik i mitt yrke genom min kunskap, personkännedom, professionalitet och hårda jobb. Privat verkar jag sakna alla de egenskaperna. Eller rättare sagt, jag har nog egenskaperna men jag orkar inte hålla fast vid dem. ”Självdestruktiv” har jag hört från många människor som står och stått mig nära. ”Livsnjutare” har jag alltid kontrat och faktiskt trott på. Förmodligen pucklade de på mig rätt bra häromnatten för nu är det helt uppenbart att jag varit självdestruktiv och levt i total självförnekelse. Att det skulle krävas några revben för den förståelsen kan jag faktiskt acceptera, i alla fall om det samtidigt räddade mitt liv.

”Förlåt Khun Nok, jag försökte bara skämta. Jag tror faktiskt jag känner mig lite bättre, börjar till och med känna mig lite hungrig.”

Nok bränner av det där typiska thailändska leendet och jag kan nästan känna hur alla brutna och förskjutna ben i min kropp så sakteliga börjar växa ihop.

”Nok, du behöver inte kalla mig ”Khun Fredrik”, jag föredrar om du kallar mig Fredrik.” Jag vet dock instinktivt att jag nog behöver ligga i denna sjukhussäng väldigt många veckor innan hon slutar använda prefixet ”Khun”. Som så mycket annat i Thailand är detta ett kulturellt och socialt fenomen som jag älskar att hata, och ibland tvärtom. Den strikta thailändska hierarkin som tvingar yngre att se upp till äldre men också mindre bemedlade att stå med mössan i hand för de ovanför dem i samhällspyramiden, oavsett hur de hamnat där, borde få en socialt medveten person som mig att enbart känna avsky. På något sätt känns det dock oftast avslappnat och de få thailändare jag känner väl nog för att diskutera ämnet med tar det inte så allvarligt. Att Nok väljer att använda ”Khun” är givetvis helt naturligt, det bör man göra när det är någon man inte känner och dessutom är hon förmodligen runt 10 år yngre än mig, just nu ser hon garanterat ut att vara 20 år yngre. Dessutom, inte att förglömma; detta är ett privatsjukhus så jag är hennes kund och kundvård är något som alla thailändska företag med lite ambitioner sätter högt på prioritetslistan. Nok ler igen och meddelar att hon ska fråga doktorn om jag får äta något innan hon lämnar rummet.

Jag tar mod till mig och lyfter på överkroppen. En smärta som en elektrisk chock sprider sig från mage till hals men förbyts snabbt till en pulserande men uthärdlig smärta över bröstkorgen. Ett stort fint rum, en blå himmel och jag är i Thailand, skulle kunna vara en helt OK Facebooksuppdatering för mina januarifrusna kompisar i Sverige. Brutna revben, utslagna tänder och brännmärken över hela kroppen vore också en cool uppdatering, kanske inget för mina kära föräldrar dock. Jag måste fråga doktorn var Poh Teck Tung hittade mig, kanske det kan hjälpa mig med lite minnen. Min hyrda lägenhet ligger på nedre Sukhumvit och där ligger också alla barer och restauranger jag normalt sett frekventerar. Sjukhuset ligger dock i Bangna vilket är på vägen ut mot flygplatsen Suvarnabhumi. Poh Teck Tung och liknande ”body snatchers” har ett rykte om att köra folk till de sjukhus där de får ”kommission” men Samitivej har också ett sjukhus närmare stadens centrum och rimligen borde de kört mig dit om jag hittades där.

3 timmar sedan, skrev Atom:

Suvarnabhumi. Ett minne från Bangkoks flygplats far genom min sega hjärna; seg från droger, mediciner eller annat? Var jag på flygplatsen igår? Kanske jag inte gjort något dumt trots allt, möjligen var det bara en av alla dessa trafikolyckor som händer i Thailand varje dag och varje timme.

 

”Doktorn kommer om två timmar, sov lite till Khun Fredrik.” Noterat och accepterat.

 

Flygplatser, sunkiga barer och än värre hotellrum. En gräsmatta med kända ansikten, mor och far samt samtal jag inte riktigt förstår eller som inte blir färdiga. Skolor, kontor och en prydlig lägenhet och barer fyllda med lättklädda tjejer. Min fru är där men de lättklädda tjejerna är intressantare. Min chef är där men Tequilaflaskan på bardisken drar mer. Jag vet att jag gör fel men jag skiter i det, jag är ändå för bra för dem. Jag sätter på en bartjej medans min fru gråter och jag ber chefen dra åt helvete. Allt snurrar och jag älskar det, allt snurrar och jag är onåbar....

 

”Good afternoon Fredrik”

Jag rullar över och tömmer min magsäck igen. Blev nog inte alltför mycket fast föda igår, redan nere på gallan.

”Good afternoon Doctor”, oavsett hur sjuk och trött jag är så är jag väl medveten om att det vore en dödssynd att glömma någons titel i Asien i allmänhet och i Thailand i synnerhet och jag antar att jag är tillräckligt nära döden just nu ändå, utan att pröva.

”Jag hörde från sjuksköterska Nok att du var vaken för ett par timmar sedan. Har du fått tillbaka några minnen från i söndags?”

”Vad är det för dag i dag?”

”Tisdag”.

Då har en hel dag försvunnit, drygt. Det har hänt förrut, eller i alla fall nästan, men aldrig helt utan minnen; även om det ibland hade varit önskvärt.

”Tyvärr, Doktor, inga som helst minnen, förutom att jag har en känsla av att ha varit på Suvarnabhumi nyligen. Var är jag och hur hamnade jag här?”

”Du är på sjukhuset Samitivej Srinakarin och du kördes hit av Poh Teck Tung, känner du till dem?”

”Ja, det gör jag.”

 

Och jag är glad att jag överlevde deras insats tänkte jag tillägga. Poh Teck Tung är en av de större hjälporganisationer som gratis kör skadade, mestadels trafikoffer, till sjukhus. De hade, och har delvis fortfarande, ett dåligt rykte för att vara outbildade ”body snatchers” som kör ett offer till det sjukhus där de får kommission. Den här gången verkar de dock gjort ett bra val då Samitvej är ett av Thailands bästa sjukhus.

 

”Du kom hit klockan tre på natten till måndag och akutläkaren som undersökte dig skrev en rapport som du nog kan skryta om för dina kompisar på Soi Cowboy”.

Mina kompisar på Soi Cowboy? Verkar som att den gode doktorn redan dömt ut mig som ytterligare en sexpat som flitigt frekventerar Bangkoks Red Light Districts. Men vem kan klandra honom? Vilken respektabel snart medelålders man hittas halvdöd en tidig månagsmorgon i Bangkok? Och dessutom, jag har ju spenderat mer än en alkoholfylld kväll bland go-go danserskor på Soi Cowboy så helt fel har han ju inte. Att jag varit en framgångsrik affärsman, hederlig och gift man kan jag förstå att han inte ser i mig just nu.

Sjukhuset Samitvej Srinakarin där jag med legat i 10 dygn för några år sedan när jag drabbades av akut yrsel på Suvanbhumi.

Hade för övrigt en jäkla söt goding som läkare.  Hade man varit i lite bättre form hade man satt in en stöt där.

BTT

Suvarnabhumi; jag känner mig nu tämligen säker på att min förnimmelse av att nyligen varit där stämmer. Jag är nästan lika säker på varför jag var där samt vad som fick mig att lämna flygplatsen istället för att gå på flyget. Om denna händelsekedja stämmer så vet jag också varför jag ligger här halvt ihjälslagen. De kommer inte ge sig; jag har nu en skuld från en förlorad leverans, en skuld som jag hade haft svårt att betala igen tidigare när jag var en välbetald expat och som jag nu aldrig kommer kunna betala igen på annat sätt än att gå tillbaka till detta ”jobb”. Det kommer jag aldrig göra. Jag måste bita i det sura äpplet. Göra det jag bestämde mig för att aldrig göra den där februarimorgonen på Arlanda för snart 9 år sedan; flytta tillbaka till Sverige. Flytta tillbaka till Sverige, inte hem. Hemma finns inte längre. Ligga lågt några år och bygga upp en karriär igen, sedan tillbaka. Bort från det vackra, välordnade men ack så förutsägbara Sverige och tillbaka till det skitiga, oorganiserade men så förtrollande, pulserande Asien.

”God eftermiddag Fredrik”. För tredje gången; hur många eftermiddagar kan en eländig dag ha? Doktorn visar upp några röntgenplåtar och förklarar att det kommer ta lång tid innan jag är helt återställd. Han berättar att jag under morgondagen ska besöka sjukhusets tandläkaravdelning för nya tänder samt en hudspecialist för att se om några fler av brännmärkena behöver åtgärdas. 

”Har några minnesbilder kommit tillbaka? Jag är doktor och mitt ansvar är att ge den bästa vård vårt sjukhus kan uppbringa.” Och min försäkring kan betala, tilläger jag cyniskt för mig själv.

”Jag är inte polis och, får jag fråga dig en sak Fredrik?”

”Absolut doktor” svarade jag, även då min känsla var att den gode doktorn än en gång ville få mig att göra en polisanmälan som jag absolut inte tänkte göra.

”Hur många gånger och hur länge har du varit i Thailand, Fredrik?”

Finns ingen anledning att ljuga om det antar jag men heller inget att vinna på att vara onödigt sanningenlig.

”Jag har varit här en tiotal gånger, de flesta gångerna runt en vecka men de senaste gångerna ett par veckor åt gången.”

”Då har du kanske kunskap nog om Thailand att förstå att den thailändska polisen föredrar att du inte anmäler det eventuella brottet du blivit utsatt för. Du vet kanske också att jag inte har någon skyldighet att anmäla även om jag anser det ställt utom allt tvivel att du har blivit utsatt för ett brott. De allra flesta utlänningar som utsätts för brott i Thailand anmäler aldrig brottet, oftast för att de är utlänningar från våra fattiga grannländer som arbetar här illegalt eller för att de är långtidsturistande västerlänningar med tveksamt uppsåt och noll tilltro till det thailändska rättssamhället. Det faktum att du har en av de dyraste försäkringarna på marknaden tyder dock på att du har ett framstående jobb och kanske ser annorlunda på saken.”

”Bra försäkring”, sant. ”Har ett framstående jobb”, hade han bara uttryckt sig i imperfekt så hade det också stämt. ”Arbetar här illegalt” är dessvärre också sant, än värre är att jag inte bara ”arbetat illegalt” utan dessutom ”arbetat illegalt med ett illegalt arbete” om det nu finns en sådan term. Jag börjar tycka allt bättre om den doktor jag först tog för en typiskt arrogant övremedelklass-Thai och det känns också som att han behandlar mig bättre än vid första besöket, förmodligen var mitt försök till thailändsk hövlighet inte helt bortkastad. Jag måste nu bara avstyra polisanmälan på ett snyggt sätt som inte får doktorn misstänksam.

”Doktor Somrak, jag kommer fortfarande inte ihåg något från de senaste dagarna men jag håller din teori om att jag blivit utsatt för ett våldsbrott som högst sannolik. Jag har dock ingen som helst aning om vem som kan ha gjort det eller varför, jag har aldrig haft några fiender, så just nu känns en polisanmälan tämligen meningslös. Jag älskar Thailand och thailändare men, precis som du antydde, så har jag inget större förtroende för männen i bruna uniformer och ett fall utan några som helst bevis eller ens indicier kommer de inte lägga mer tid på än vad det tar dem att röka upp sin cigarett. Jag vill bara veta var jag hittades, om doktorn tror att jag blir fullt återställd samt när jag kan lämna sjukhuset. Jag skulle också behöva ha tillgång till en telefon samt en internetuppkoppling för att kunna kontakta ambassaden om ett nytt pass, Mastercard om att spärra samt skicka ett nytt kreditkort samt kontakta mina föräldrar”.

”Enligt uppgift så hittades du ett par kilometer härifrån, på Sukhumvit 105, om du känner till den gatan. Du kommer bli helt återställd men vissa av brännmärkena är så pass djupa att du nog får leva med synbara ärr resten av livet, framförallt på bröstet. Hur länge du måste stanna beror på dig och hur gott läkekött du har men tio dagar till två veckor skulle jag tro, lite beroende på om du behöver göra fler hudtransplantationer. Sjuksköterska Nok jobbar nattpasset idag så hon kan hjälpa dig med telefon och internet undet kvällen.”

Kunde varit värre alltså. Jag fyller fyrtio om några månader, har en bra utbildning, nyttig erfarenhet och skulle nog kunna skramla fram några bra referenser. Det finns ett hål de senaste tre åren men det kan jag nog hitta någon som täpper igen. Varför har jag varit så rädd att flytta tillbaka till Sverige, ett land jag i mångt och mycket älskar? Så fort jag fått tag på en smartphone med internetuppkoppling ska jag skicka några välgenomtänkta mail och inom tio dagar sitter jag på ett flyg till Sverige. Jag har inte brännt några broar och skulle nog tas emot med öppna armar även av mitt tidigare företag, vi skildes trots allt på mitt bevåg. En bostad i Stockholm med kort varsel är inte jättelätt men jag har alltid varit en fixare, det är inte första gången jag försatt mig i en situation där den förmågan har testats.

Jag har haft oskyddat analsex med prostituerade, kört hoj drängfull genom Bangkok och druckit hemkört med hemlösa i New Delhi utan att någonsin reflektera över någon fara. Här och nu är jag dock skakande livrädd, och det blir inte bättre av att för första gången på länge vara riktigt nykter. Jag bara måste härifrån, inte ens på sjukhuset är jag säker.

Man sitter på nålar! 

2 timmar sedan, skrev Atom:

”Doktor Somrak, jag kommer fortfarande inte ihåg något från de senaste dagarna men jag håller din teori om att jag blivit utsatt för ett våldsbrott som högst sannolik. Jag har dock ingen som helst aning om vem som kan ha gjort det eller varför, jag har aldrig haft några fiender, så just nu känns en polisanmälan tämligen meningslös. Jag älskar Thailand och thailändare men, precis som du antydde, så har jag inget större förtroende för männen i bruna uniformer och ett fall utan några som helst bevis eller ens indicier kommer de inte lägga mer tid på än vad det tar dem att röka upp sin cigarett. Jag vill bara veta var jag hittades, om doktorn tror att jag blir fullt återställd samt när jag kan lämna sjukhuset. Jag skulle också behöva ha tillgång till en telefon samt en internetuppkoppling för att kunna kontakta ambassaden om ett nytt pass, Mastercard om att spärra samt skicka ett nytt kreditkort samt kontakta mina föräldrar”.

 

”Enligt uppgift så hittades du ett par kilometer härifrån, på Sukhumvit 105, om du känner till den gatan. Du kommer bli helt återställd men vissa av brännmärkena är så pass djupa att du nog får leva med synbara ärr resten av livet, framförallt på bröstet. Hur länge du måste stanna beror på dig och hur gott läkekött du har men tio dagar till två veckor skulle jag tro, lite beroende på om du behöver göra fler hudtransplantationer. Sjuksköterska Nok jobbar nattpasset idag så hon kan hjälpa dig med telefon och internet undet kvällen.”

 

 

Kunde varit värre alltså. Jag fyller fyrtio om några månader, har en bra utbildning, nyttig erfarenhet och skulle nog kunna skramla fram några bra referenser. Det finns ett hål de senaste tre åren men det kan jag nog hitta någon som täpper igen. Varför har jag varit så rädd att flytta tillbaka till Sverige, ett land jag i mångt och mycket älskar? Så fort jag fått tag på en smartphone med internetuppkoppling ska jag skicka några välgenomtänkta mail och inom tio dagar sitter jag på ett flyg till Sverige. Jag har inte brännt några broar och skulle nog tas emot med öppna armar även av mitt tidigare företag, vi skildes trots allt på mitt bevåg. En bostad i Stockholm med kort varsel är inte jättelätt men jag har alltid varit en fixare, det är inte första gången jag försatt mig i en situation där den förmågan har testats.

 

Jag har haft oskyddat analsex med prostituerade, kört hoj drängfull genom Bangkok och druckit hemkört med hemlösa i New Delhi utan att någonsin reflektera över någon fara. Här och nu är jag dock skakande livrädd, och det blir inte bättre av att för första gången på länge vara riktigt nykter. Jag bara måste härifrån, inte ens på sjukhuset är jag säker.

Jag har alltid gillat det du skriver👍 Om jag uppfattar detta på rätt sått så har jag full respekt för dina ord 💪 Det är dom första 5 dagarna som är värst,sen blir det bättre..

1 hour ago, jlh66 said:

Jag har alltid gillat det du skriver👍 Om jag uppfattar detta på rätt sått så har jag full respekt för dina ord 💪 Det är dom första 5 dagarna som är värst,sen blir det bättre..

Tackar 😀.

Jag har i 30 år tänkt att jag en dag ska skriva en bok men jag är rädd för att jag aldrig ens kommer göra ett seriöst försök; jag har varken tålamodet eller begåvningen. Om jag mot förmodan en dag finner det inre lugnet så kommer boken vara på temat "små marginaler". Att skillnaden mellan framgång och fiasko är en fin linje och att alla som verkligen lyckats med något också förmodligen flera gånger varit ytterst nära ett gigantiskt fiasko. Min story var givetvis helt påhittad, därav "Alternativ minnesberättelse". Kanske att det bli en fortsättning men tror inte det, har redan tröttnat på storyn 😉.

Såg precis Marriage Story med frun och dottern, kan vara den bästa film jag sett i år. Visar på hur de bästa intentionerna kan slå helt fel och hur mycket jobb, känslor och pengar det sedan tar att hyfsat fixa till det som gått fel.

Vill passa på att tillägga att jag inte heter Fredrik och om det finns någon på MPR som heter Fredrik, vilket jag vet att det gör, så har denna story inget med dessa Fredrik att göra.

Vill också tillägga att inga djur kom till skada under skrivprocessen; förutom den gris vars kött jag åt till lunch.

Leif GW Persson har fått motstånd!

Grymt bra!

Nu behövs bara en spökskrivare som berättar klart historian!

MVH

14 timmar sedan, skrev Atom:

 

Iskallt. Ljuset så skarpt att det bränner genom benmärgen. Spränger i huvud, sliter i armar, och stramar över bröst; inte en kropssdel är förskonad. Fortsätter blunda och hoppas på att det är ännu en så vanligen återkommande mardröm. Smärtan sköljer in som vågor över en höstplågad Bohusklippa. Det tillhörande, pulserande, illamåendet kommer kanske av att jag sitter i en liten fiskebåt strax utanför dessa klippor. Det är ingen mardröm, men jag vågar inte öppna ögonen. Jag försöker komma ihåg om jag förtjänar mitt tillstånd men jag har inget som helst minne av gårdagen. Inte första gången jag startat en dag utan några minnen av gårdagskvällen och inte första gången jag vaknat med ytterst oförklarliga krämpor men det här är långt utöver vad jag någonsin upplevt. Provade jag till slut? Jag har haft det runt mig i så många år och senaste året närmare än så, men jag har alltid hållet stången, nog den enda värdighet som finns kvar i mig. Fuckade jag upp till slut?

 

”Sawasdee kaa Khun Fredrik, how are you?”

 

Med den öppnade dörren väller än mer ljus och ljud över mig och jag kan inte hejda mig längre. Jag lyckas rulla över på sidan och tömmer allt jag kan tänkas ha ätit och druckit det senaste dygnet över det vita glänsade golvet. Varje kvadratmillimeter av min ölfeta och barbleka kropp värker och skälver. Thailändska, jag är alltså fortfarande i Thailand.

”Inga problem Khun Fredrik, jag ropar på en städerska” kvittrar den thailändska rösten på bruten engelska. Jag har varken mod eller förmåga att lyfta huvudet från den gigantiska pölen av spyor. Synen och stanken av mina egna synder resulterar i nya uppstötningar precis när ett par vita skor och blåa byxben uppenbarar sig i mitt högst begränsade synfält. Med den största kraftansamling och viljeansträngning som jag lyckats uppbringa på många månader lyckas jag rulla tillbaka i ryggläge. Flämtande och skälvande, från ansträngning, smärta och ånger, sluter jag mina ögon igen. Tänk. Tänk.

 

”Khun Fredrik, jag måste sätta in ditt dropp igen. Här, drick lite vatten”.

 

Att jag inte kan ha slocknat hemma hos en bartjej stod klart när den kvittrande rösten nämnde ”städerska” då jag aldrig har träffat någon bartjej med en städerska, däremot ett par städerskor som moonlightat som bartjejer. Dropp, kan bara vara ett sjukhus. När jag känner fingrar runt min arm så sneglar jag på min arm och sedan uppåt. Ett ytterst tilltalande ansikte med en liten löjlig huvudbonad. Korpsvart hår och elfenbensvita tänder, längre ned varken vågar eller orkar jag rikta min blick. Jag ser att min andra arm, den vänstra, är gipsad och när jag försöker lyfta på överkroppen så kommer jag inte en centimeter innan en smärta värre än något jag tidigare upplevt sätter stopp för min nyfikenhet. Att jag skriker till gör inte smärtan i bröstet mindre. Tänk. Provade jag skiten, satte mig på en motorcykel och fick vad jag förtjänade? Ramlade jag ned från balkongen? Inte min balkong iallafall för ett fall från 26:e våningen ger nog större skador än en bruten arm och några krossade revben.

13 timmar sedan, skrev Atom:

Suvarnabhumi. Ett minne från Bangkoks flygplats far genom min sega hjärna; seg från droger, mediciner eller annat? Var jag på flygplatsen igår? Kanske jag inte gjort något dumt trots allt, möjligen var det bara en av alla dessa trafikolyckor som händer i Thailand varje dag och varje timme.

 

”Doktorn kommer om två timmar, sov lite till Khun Fredrik.” Noterat och accepterat.

 

Flygplatser, sunkiga barer och än värre hotellrum. En gräsmatta med kända ansikten, mor och far samt samtal jag inte riktigt förstår eller som inte blir färdiga. Skolor, kontor och en prydlig lägenhet och barer fyllda med lättklädda tjejer. Min fru är där men de lättklädda tjejerna är intressantare. Min chef är där men Tequilaflaskan på bardisken drar mer. Jag vet att jag gör fel men jag skiter i det, jag är ändå för bra för dem. Jag sätter på en bartjej medans min fru gråter och jag ber chefen dra åt helvete. Allt snurrar och jag älskar det, allt snurrar och jag är onåbar....

 

”Good afternoon Fredrik”

Jag rullar över och tömmer min magsäck igen. Blev nog inte alltför mycket fast föda igår, redan nere på gallan.

”Good afternoon Doctor”, oavsett hur sjuk och trött jag är så är jag väl medveten om att det vore en dödssynd att glömma någons titel i Asien i allmänhet och i Thailand i synnerhet och jag antar att jag är tillräckligt nära döden just nu ändå, utan att pröva.

”Jag hörde från sjuksköterska Nok att du var vaken för ett par timmar sedan. Har du fått tillbaka några minnen från i söndags?”

”Vad är det för dag i dag?”

”Tisdag”.

Då har en hel dag försvunnit, drygt. Det har hänt förrut, eller i alla fall nästan, men aldrig helt utan minnen; även om det ibland hade varit önskvärt.

”Tyvärr, Doktor, inga som helst minnen, förutom att jag har en känsla av att ha varit på Suvarnabhumi nyligen. Var är jag och hur hamnade jag här?”

”Du är på sjukhuset Samitivej Srinakarin och du kördes hit av Poh Teck Tung, känner du till dem?”

”Ja, det gör jag.”

 

Och jag är glad att jag överlevde deras insats tänkte jag tillägga. Poh Teck Tung är en av de större hjälporganisationer som gratis kör skadade, mestadels trafikoffer, till sjukhus. De hade, och har delvis fortfarande, ett dåligt rykte för att vara outbildade ”body snatchers” som kör ett offer till det sjukhus där de får kommission. Den här gången verkar de dock gjort ett bra val då Samitvej är ett av Thailands bästa sjukhus.

 

”Du kom hit klockan tre på natten till måndag och akutläkaren som undersökte dig skrev en rapport som du nog kan skryta om för dina kompisar på Soi Cowboy”.

Mina kompisar på Soi Cowboy? Verkar som att den gode doktorn redan dömt ut mig som ytterligare en sexpat som flitigt frekventerar Bangkoks Red Light Districts. Men vem kan klandra honom? Vilken respektabel snart medelålders man hittas halvdöd en tidig månagsmorgon i Bangkok? Och dessutom, jag har ju spenderat mer än en alkoholfylld kväll bland go-go danserskor på Soi Cowboy så helt fel har han ju inte. Att jag varit en framgångsrik affärsman, hederlig och gift man kan jag förstå att han inte ser i mig just nu.

12 timmar sedan, skrev Atom:

”Du har en bruten arm, två brutna revben, tre utslagna tänder, en kraftig hjärnskakning samt blåmärken och brännskador, förmodligen från cigaretter, över hela kroppen,” läser doktorn utan större medlidande.

 

”Jag tror inte du varit med om en trafikolycka eller ramlat från en balkong som många andra överförfriskade Faranger.”

Farang, ett uttryck jag normalt inte bryr mig så mycket om, till skillnad mot mer lättstötta vithyade utlänningar. Även om uttrycket i sig inte är direkt nedvärderande tycker jag nog att en doktor, förmodligen med västerländsk utbildning, på ett fint privat sjukhus, borde undvika det. Känner dock att jag nog inte är i en position att protestera alltför mycket.

 

”Jag är tämligen säker på att du blivit utsatt för ett brott. Du hade fortfarande din plånbok på dig och vi var tvungna att gå igenom den för att se om du hade något försäkringskort. Det hade du men det var också allt, inte en sedel och inte ett kort. Jag tror som sagt att du blivit utsatt för ett brott, tämligen grovt dessutom, men jag är ingen polis. Vill du göra en polisanmälan kan jag dock be vår administrativa personal komma hit och prata med dig”.

 

Polisanmälan? Sedan mitt första besök i Thailand för sex år sedan har jag gjort allt jag kunnat för att undvika polisen och det senaste året har jag haft en ännu bättre anledning att undvika dem så jag tror inte jag ska göra en polisanmälan.

”Jag ska fundera på saken doktor men först vill jag sova lite samt försöka komma ihåg vad som hänt de senaste dagarna”.

 

Jag försöker somna om för att slippa värken och illamåendet. Den här gången vill det sig inte. Brutna revben, utslagna tänder och brännmärken från cigaretter. Jag kan fortfarande inte erinra mig något från de senaste dagarna men jag kan bara tänka mig en typ av människor som kan tycka att jag förtjänar en sådan behandling. Jag är så jävla trött. På mig själv. Jag hade allt, slängde bort det och fick ännu mer. Jag hade mer än jag behövde men förlorade det igen, nästan helt avsiktligt. Som om själva utmaningen ligger i att börja om för att se om jag kan lyckas igen.

 

Den här gången blir det svårare, ofantligt mycket svårare. Att de inte tog mitt försäkringskort tyder på att de vill att jag ska överleva och komma ut från sjukhuset igen. Jag har aldrig haft någon dödslängtan, även om säkert en eller annan bekannt från de senaste vilda åren invänder mot det, men jag har alltid älskat livet. Kanske är det mitt allra största problem; jag älskar livet för mycket för att vara nöjd med det jag har och för att låta mig bli fast i något som bara är 99% av vad jag vill. Dödslängtan har alltid vara något helt främmande för mig men här och nu kämpar jag mot tanken att det hade varit enklare om de inte stannat vid några revben. De kommer aldrig låta mig gå och jag kommer aldrig mer gå med på deras affärspropåer. Jag har fler revben men jag har alltid fått en olustkänsla när jag sett en tortyrscen i en film och, ja, jag dör hellre här i sjukhussängen än utsätter mig för deras behandling igen.

10 timmar sedan, skrev Atom:

Mange, Figge, Julle, till och med Matte; alla är där. Vi spelar fotboll, landhockey och leker röda-vita rosen. Vi springer genom vattenspridare i bostadsområdet, lukten av grillkol och nyklippt gräs. Mange och barndomsgänget blandas med lumparpolare och universitetskompisar men alla känner varandra och jag är i centrum. Jag år åtta år, sexton år och tjugotvå, allt i en salig blandning och vår trädgård känns inte riktigt igen men vem bryr sig; det är sommar och alla är där.

 

”Good afternoon Khun Fredrik. Mår du bättre?”

”Det var eftermiddag när doktorn var här och du säger att det fortfarande är eftermiddag så jag kan nog inte blivit så mycket bättre.”

 

Det var menat som ett skämt men jag hör omedelbart att det kom ut väl syrligt och jag kan se på Nok att hon blir ledsen. Att skämta i ett land vars kultur man inte riktigt förstår och på ett språk man själv inte fullt ut behärskar och där mottagaren är långt sämre än så, är dömt att misslyckas. I mitt jobb lärde jag mig detta tidigt och körde bara tråkiga uppenbara skämt som inte kunde missuppfattas. Privat har jag inte varit lika duktig på att praktisera det jag vet. Så har mitt liv varit generellt de senaste fem-tio åren; jag har varit framgångsrik i mitt yrke genom min kunskap, personkännedom, professionalitet och hårda jobb. Privat verkar jag sakna alla de egenskaperna. Eller rättare sagt, jag har nog egenskaperna men jag orkar inte hålla fast vid dem. ”Självdestruktiv” har jag hört från många människor som står och stått mig nära. ”Livsnjutare” har jag alltid kontrat och faktiskt trott på. Förmodligen pucklade de på mig rätt bra häromnatten för nu är det helt uppenbart att jag varit självdestruktiv och levt i total självförnekelse. Att det skulle krävas några revben för den förståelsen kan jag faktiskt acceptera, i alla fall om det samtidigt räddade mitt liv.

 

”Förlåt Khun Nok, jag försökte bara skämta. Jag tror faktiskt jag känner mig lite bättre, börjar till och med känna mig lite hungrig.”

Nok bränner av det där typiska thailändska leendet och jag kan nästan känna hur alla brutna och förskjutna ben i min kropp så sakteliga börjar växa ihop.

 

”Nok, du behöver inte kalla mig ”Khun Fredrik”, jag föredrar om du kallar mig Fredrik.” Jag vet dock instinktivt att jag nog behöver ligga i denna sjukhussäng väldigt många veckor innan hon slutar använda prefixet ”Khun”. Som så mycket annat i Thailand är detta ett kulturellt och socialt fenomen som jag älskar att hata, och ibland tvärtom. Den strikta thailändska hierarkin som tvingar yngre att se upp till äldre men också mindre bemedlade att stå med mössan i hand för de ovanför dem i samhällspyramiden, oavsett hur de hamnat där, borde få en socialt medveten person som mig att enbart känna avsky. På något sätt känns det dock oftast avslappnat och de få thailändare jag känner väl nog för att diskutera ämnet med tar det inte så allvarligt. Att Nok väljer att använda ”Khun” är givetvis helt naturligt, det bör man göra när det är någon man inte känner och dessutom är hon förmodligen runt 10 år yngre än mig, just nu ser hon garanterat ut att vara 20 år yngre. Dessutom, inte att förglömma; detta är ett privatsjukhus så jag är hennes kund och kundvård är något som alla thailändska företag med lite ambitioner sätter högt på prioritetslistan. Nok ler igen och meddelar att hon ska fråga doktorn om jag får äta något innan hon lämnar rummet.

 

Jag tar mod till mig och lyfter på överkroppen. En smärta som en elektrisk chock sprider sig från mage till hals men förbyts snabbt till en pulserande men uthärdlig smärta över bröstkorgen. Ett stort fint rum, en blå himmel och jag är i Thailand, skulle kunna vara en helt OK Facebooksuppdatering för mina januarifrusna kompisar i Sverige. Brutna revben, utslagna tänder och brännmärken över hela kroppen vore också en cool uppdatering, kanske inget för mina kära föräldrar dock. Jag måste fråga doktorn var Poh Teck Tung hittade mig, kanske det kan hjälpa mig med lite minnen. Min hyrda lägenhet ligger på nedre Sukhumvit och där ligger också alla barer och restauranger jag normalt sett frekventerar. Sjukhuset ligger dock i Bangna vilket är på vägen ut mot flygplatsen Suvarnabhumi. Poh Teck Tung och liknande ”body snatchers” har ett rykte om att köra folk till de sjukhus där de får ”kommission” men Samitivej har också ett sjukhus närmare stadens centrum och rimligen borde de kört mig dit om jag hittades där.

9 timmar sedan, skrev Atom:

Suvarnabhumi; jag känner mig nu tämligen säker på att min förnimmelse av att nyligen varit där stämmer. Jag är nästan lika säker på varför jag var där samt vad som fick mig att lämna flygplatsen istället för att gå på flyget. Om denna händelsekedja stämmer så vet jag också varför jag ligger här halvt ihjälslagen. De kommer inte ge sig; jag har nu en skuld från en förlorad leverans, en skuld som jag hade haft svårt att betala igen tidigare när jag var en välbetald expat och som jag nu aldrig kommer kunna betala igen på annat sätt än att gå tillbaka till detta ”jobb”. Det kommer jag aldrig göra. Jag måste bita i det sura äpplet. Göra det jag bestämde mig för att aldrig göra den där februarimorgonen på Arlanda för snart 9 år sedan; flytta tillbaka till Sverige. Flytta tillbaka till Sverige, inte hem. Hemma finns inte längre. Ligga lågt några år och bygga upp en karriär igen, sedan tillbaka. Bort från det vackra, välordnade men ack så förutsägbara Sverige och tillbaka till det skitiga, oorganiserade men så förtrollande, pulserande Asien.

 

”God eftermiddag Fredrik”. För tredje gången; hur många eftermiddagar kan en eländig dag ha? Doktorn visar upp några röntgenplåtar och förklarar att det kommer ta lång tid innan jag är helt återställd. Han berättar att jag under morgondagen ska besöka sjukhusets tandläkaravdelning för nya tänder samt en hudspecialist för att se om några fler av brännmärkena behöver åtgärdas. 

”Har några minnesbilder kommit tillbaka? Jag är doktor och mitt ansvar är att ge den bästa vård vårt sjukhus kan uppbringa.” Och min försäkring kan betala, tilläger jag cyniskt för mig själv.

”Jag är inte polis och, får jag fråga dig en sak Fredrik?”

”Absolut doktor” svarade jag, även då min känsla var att den gode doktorn än en gång ville få mig att göra en polisanmälan som jag absolut inte tänkte göra.

”Hur många gånger och hur länge har du varit i Thailand, Fredrik?”

Finns ingen anledning att ljuga om det antar jag men heller inget att vinna på att vara onödigt sanningenlig.

”Jag har varit här en tiotal gånger, de flesta gångerna runt en vecka men de senaste gångerna ett par veckor åt gången.”

 

”Då har du kanske kunskap nog om Thailand att förstå att den thailändska polisen föredrar att du inte anmäler det eventuella brottet du blivit utsatt för. Du vet kanske också att jag inte har någon skyldighet att anmäla även om jag anser det ställt utom allt tvivel att du har blivit utsatt för ett brott. De allra flesta utlänningar som utsätts för brott i Thailand anmäler aldrig brottet, oftast för att de är utlänningar från våra fattiga grannländer som arbetar här illegalt eller för att de är långtidsturistande västerlänningar med tveksamt uppsåt och noll tilltro till det thailändska rättssamhället. Det faktum att du har en av de dyraste försäkringarna på marknaden tyder dock på att du har ett framstående jobb och kanske ser annorlunda på saken.”

 

”Bra försäkring”, sant. ”Har ett framstående jobb”, hade han bara uttryckt sig i imperfekt så hade det också stämt. ”Arbetar här illegalt” är dessvärre också sant, än värre är att jag inte bara ”arbetat illegalt” utan dessutom ”arbetat illegalt med ett illegalt arbete” om det nu finns en sådan term. Jag börjar tycka allt bättre om den doktor jag först tog för en typiskt arrogant övremedelklass-Thai och det känns också som att han behandlar mig bättre än vid första besöket, förmodligen var mitt försök till thailändsk hövlighet inte helt bortkastad. Jag måste nu bara avstyra polisanmälan på ett snyggt sätt som inte får doktorn misstänksam.

4 timmar sedan, skrev Atom:

”Doktor Somrak, jag kommer fortfarande inte ihåg något från de senaste dagarna men jag håller din teori om att jag blivit utsatt för ett våldsbrott som högst sannolik. Jag har dock ingen som helst aning om vem som kan ha gjort det eller varför, jag har aldrig haft några fiender, så just nu känns en polisanmälan tämligen meningslös. Jag älskar Thailand och thailändare men, precis som du antydde, så har jag inget större förtroende för männen i bruna uniformer och ett fall utan några som helst bevis eller ens indicier kommer de inte lägga mer tid på än vad det tar dem att röka upp sin cigarett. Jag vill bara veta var jag hittades, om doktorn tror att jag blir fullt återställd samt när jag kan lämna sjukhuset. Jag skulle också behöva ha tillgång till en telefon samt en internetuppkoppling för att kunna kontakta ambassaden om ett nytt pass, Mastercard om att spärra samt skicka ett nytt kreditkort samt kontakta mina föräldrar”.

 

”Enligt uppgift så hittades du ett par kilometer härifrån, på Sukhumvit 105, om du känner till den gatan. Du kommer bli helt återställd men vissa av brännmärkena är så pass djupa att du nog får leva med synbara ärr resten av livet, framförallt på bröstet. Hur länge du måste stanna beror på dig och hur gott läkekött du har men tio dagar till två veckor skulle jag tro, lite beroende på om du behöver göra fler hudtransplantationer. Sjuksköterska Nok jobbar nattpasset idag så hon kan hjälpa dig med telefon och internet undet kvällen.”

 

 

Kunde varit värre alltså. Jag fyller fyrtio om några månader, har en bra utbildning, nyttig erfarenhet och skulle nog kunna skramla fram några bra referenser. Det finns ett hål de senaste tre åren men det kan jag nog hitta någon som täpper igen. Varför har jag varit så rädd att flytta tillbaka till Sverige, ett land jag i mångt och mycket älskar? Så fort jag fått tag på en smartphone med internetuppkoppling ska jag skicka några välgenomtänkta mail och inom tio dagar sitter jag på ett flyg till Sverige. Jag har inte brännt några broar och skulle nog tas emot med öppna armar även av mitt tidigare företag, vi skildes trots allt på mitt bevåg. En bostad i Stockholm med kort varsel är inte jättelätt men jag har alltid varit en fixare, det är inte första gången jag försatt mig i en situation där den förmågan har testats.

 

Jag har haft oskyddat analsex med prostituerade, kört hoj drängfull genom Bangkok och druckit hemkört med hemlösa i New Delhi utan att någonsin reflektera över någon fara. Här och nu är jag dock skakande livrädd, och det blir inte bättre av att för första gången på länge vara riktigt nykter. Jag bara måste härifrån, inte ens på sjukhuset är jag säker.

Det brukar sägas ibland att "don't quit your day job"..........

Jag säger tvärt om: Quit your day job och bli författare istället.........👌 

Eller åtminstone på halvtid........