Jag har en släkting som varit gift med en thailändska de senaste 25 åren. Denna fru är en rolig liten tant, som de senaste åren hela tiden varit bekymrad för mig, då jag har närmare till 40 än 30 och inte är gift. Hon har mer än en gång föreslagit att jag ska passa på att leta en fru i Thailand och att hon bara i sin släkt kan skaffa mig tio dejter. Jag har varit i Thailand några gånger, men bara turistat och aldrig jagat damer.
Nu kommer jag inte undan längre, då en av tantens släktingar kommer hit tre månader i sommar för att arbeta. Släktingen, låt oss kalla henne Ping, är 29 år, har inga barn, singel och enligt uppgift inte ointresserad av att träffa en utländsk man. Tanten har grävt fram några foton av mig och skickat hem till Thailand och Ping har hälsat att hon är intresserad av att träffa mig.
Tanten är eld och lågor och förväntar sig i princip att jag ska stå på Arlanda med en blombukett när Ping anländer. Naturligtvis har tanten skickat bilder av Ping till mig och det är helt klart en mycket stilig kvinna.
Jag har väl inte så mycket att förlora på att träffa Ping (tanten lär säga upp bekantskapen med mig annars), men tänk om ömsesidigt intresse skulle uppstå?
Så osannolikt opraktiskt att vara förälskad i någon på andra sidan jorden och någonstans inom mig lär misstanken att hon kanske är mer intresserad av ett uppehållstillstånd och ett bättre liv än av mig?
Jag är definitivt ingen Brad Pitt, men jag har en bra utbildning, god ekonomi, inga barn, god hygien, god fysisk form, inga alkoholproblem och är (ännu) inte alltför gammal. För en thailändska som letar en farrang borde jag vara ett någorlunda fynd. Vilket kanske gör det enklare att fejka känslor från hennes sida?
Känns som att jag målar upp en massa problem för något som kanske aldrig händer - men ändå.
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
