Det här va ju oxå en kille som djupa spår i mig.
Kommer inte ihåg årtalet när jag började träna själv men 3-4 ggr i veckan tog man pendeltåget till träningslokalen.
Det va 2 Hongkongkineser som höll i det hela och herregösses va snabbt det gick när dom körde mot varandra.
I timtal höll man på hemma med nunchaku och slog sig rejält med dom stenhårda träpinnarna men efter några års
hård lära fick man rejäl snurr på pinnarna, dock aldrig i samma takt som mästaren.
Givetvis skulle man även göra armhävningar på en arm, på tummen och pekfingret och även det fick man in snittsen på till slut.
På våran grupp som jag va yngst i va det även en rätt kraftigt överviktig kille med och jag minns honom för att han hade en
oerhört hård sula på sina skor.
När vi hade löpträning varvade vi det med att alla la sig på rad och sedan reste sig den sista killen och sprang på magen
över dom andra och det va med bävan man hörde den kraftiga killen komma dundrande med sina hårda sulor, men magmuskler, ja det fick man.
Till min lättnad så slutade han relativt snart.
Höll på med det här långt upp i åren men minns speciellt ett tillfälle, eller snarare hemfärden efter träningen.
Det va på vintern och det snöade krafigt och istället för att gå en omväg och komma upp till spärren som ledde till perrongen
så tog vi alltid en genväg genom att hoppa över ett staket och sen över rälsen och upp på perrongen.
Den här gången hade en kompis kommit på efterkälken och när jag och polarn befinner oss på perrongen har han precis klättrat över staketet.
Samtidigt hör vi ett snälltåg komma och vi skriker åt honom att vänta vilket han inte gör.
När han ska ta sig upp på den isiga perrongen tappar han fästet och ramlar tillbaka ner på spåret och det är nu allt börjar gå i ultrarapid.
Han skriker i falsett på hjälp samtidigt som vi kastar oss fram, jag ser tåget genom snöflingorna som har det kraftiga helljuset på bara
bli större och större samtidigt som chauffören tutar, inte en gång, inte två gånger utan konstant och det bara tjuter i öronen samtidigt
som jag ser skräcken i min kamrats ögon som vi nu tagit oss fram till.
Med gemensamma krafter får vi upp honom, samtidigt som tåget far förbi några centimeter från mitt huvud, än idag när jag skriver det här,
känner jag vinddraget och hör tutan.
Man kanske inte va så skärrad just när det hade hänt, vi sprang till bussen och tog den istället.
Men det va en riktigt obehaglig upplevelse och det gav mig emellanåt mardrömmar i flera år.
Och appropå idrottsstjärnor!
När man va i tioårsåldern eller något i den stilen så va man ju oerhört imponerad av diverse idrottsstjärnor och berättade
ofta för kompisarna, gärna med lite överdrift, om dom senaste nyheterna.
Bobby Hull, den hårdskjutande kanadensaren kommer väl dom flesta i min ålder ihåg.
En kompis till mig tog överdrifterna till en lite annan nivå när han inför oss andra förklarade hur hårt han fick iväg ett slagskott.
Pucken gick, efter att den gått i mål, genom burkassen, vidare genom sargen för att sen sluta sin färd 3 decimeter in i en betongvägg.
